HIPP HIPP HURRA..

.. för jag fyller år idag.

Avskaffa Tomteskräcken!

Varje år är det samma visa. Barn skriker efter julklappar som kostar skjortan och sedan vräker dom i sig lussebullar som kostar 40 kr styck som resulterar i att dom kräks i rulltrappan på NK. I samma stund ramlar ett dussin tanter över den hala trottoarkanten och bryter höften eller eventuella näsben. En jultomte är placerad på en pinnstol med ett gråtande spädbarn i sitt knä. Trots dessa årliga hjärtklappningar och bakslag så kämpar vi ivrigt för att göra julafton till årets bästa dag. Framförallt kämpar vi extra hårt för barnen som av tradition måste älska julafton. Men, vi verkar ha missat någonting som egentligen borde ha gjort sig känt för länge sedan.

Vad är hela den här grejen med Tomten egentligen? Tomten har ett stort läskigt skägg, konstiga kläder och grov röst. Tomten skrämmer slag på varenda småtting men vi vuxna sitter bredvid och tänker ”Å, gud vad gulligt, nu blev lilla Lisa lite rädd”. Varför har julafton blivit ett tillfälle för vuxna att skrämma livet ur sina barn? Ju mer dom gråter ju fler bilder tar vi på dom. Men det är ju inte ett dugg kul om 20 år när man sitter med sina föräldrar och dom drar fram det där fula kortet när man gråter blod och har snor i hela ansiktet. Det är inte ett dugg gulligt eller ett dugg omtänksamt.

Avskaffa tomten, riv en vägg och var en människa!

UNDERHÅLLNING OCH KOMMUNIKATION MED MIG SJÄLV

Å, vad jag suktar efter icecream in bed with CSI och varmt duntäcke. Men här sitter jag likt en zombie och förstår inte varför jag inte ens orkar gå och duscha. Det var väl lite sisådär halvcute när man var fyra år och med bestämdhet ville stinka avslagen läsk men när man nådde tonåren förstod man hur illa det var att inte duscha (.. det här kategoriseras väl istället under avslagen bebisblöja som har legat i papperskorgen en dag för länge) och idag, ja, är det bara patetiskt när man inte ens orkar resa sin lilla viktlösa rumpa och gå dom där fjuttiga stegen till badrummet för att ta en dusch. Och istället sitter man vid bloggen och hoppas naivt att duschen ska komma till än istället.

Once upon a time (igår) var jag full av liv och förväntansfull att livet skulle ta sig en 180graders u-turn och föra tillbaka mig till händerna av the-good-and-great. Igår kunde jag minsann bli drottning om jag ville och jag kunde styra världen med en pust av min näsborre. Ja, så mäktig var jag igår. Och idag faller jag tillbaka med ena foten i vuxenvärlden och andra foten i leran. Jag är inte riktigt redo att släppa taget. Så fort man blir vuxen ska man skaffa man, barn och eventuella diskmaskiner och räkningar ska betalas och samtidigt som man målar naglarna ska man byta blöja på bebisen och sen ska det lagas middag till hela familjen trots att jag inte ens kan göra pannkakor. Jag vet verkligen inte vilken fot det är som skaver.

Okej, jag orkar inte tänka mer på den riktiga världen idag. Jag måste ta mig i kragen och duscha innan jag går och lägger mig.

I may die.

TILL DIG

Och där stod du med dina trasiga fingertoppar och trodde att du kunde blåsa liv i min rostiga hals. Men du hade redan strypt mig tillräckligt med alla dessa år och dina gamla ögon kunde inte längre fälla en enda jävla tår av ånger. Och allt jag ville var att du skulle falla ner på dina blödande knän och skrika ut att du ville bli förlåten och att jag var den enda som kunde rädda dig. Men du var för rädd. Så medan du stod där med darriga ben och hårda forcerande andetag så lämnade jag dig. Jag sa att du inte fick röra mig längre och att jag skulle ta tillbaka mina läppar och ge dom till någon annan för att du inte förtjänade att röra vid min hud eller ha mina ben runt din midja.

Och när jag vände mig om hoppades jag att du skulle rycka tag i mig och lyfta upp mig med stadigt grepp om min midja och säga att du älskar mig i kanon om och om och om igen. Men jag hörde ingenting, bara mina nakna fotsteg mot ditt trapphusgolv.

Jag saknar dig.

NOVELLA-ESTRELLA-PETRONELLA

Greeeeat. Fuckhead. Och jag tänker Varför måste allt vara så jävla komplicerat för, medan jag drar av mig håret och gräver ut ögonen. Varför kan inte jag också bo på en mystisk öde ö i djungel med isbjörnar och hemliga dörrar ner i marken och mat som flyger ner från himlen med cornflakes och peanutbutter. Eller varför kan jag inte komma på en sån smart idé som att tatuera in en karta av Östermalm på hela överkroppen så att jag vet var jag ska gå när jag har tappat bort mig och har tårar i ögonen och vill hjälpa min kära bror ta sig till Ica utan att han hinner sättas i elektriska stolen först.

What a new FUN way to torture me. Jävla tv.

SICK AND TIRED

Hur i hela fridens namn ska jag orka sitta barnvakt åt K idag? Idag ska man ligga under täcket, beställa hem kinesiska knyten och fried rice. Dessutom håller Bitlord på för fullt med nerladdning av dom första avsnitten av Lost season 3.

Var på psykoterapi igår, igen. Jag behöver egentligen inte gå dit längre men jag svårt att släppa taget om människor, speciellt människor som verkar veta mer om mig än vad jag själv vet om mig. Vi har i alla fall satt ett datum. 20 December är sista gången jag kliver in i hennes stora välprydda rum. Vad som händer efter det ligger i händerna på Herr. Zoloft. Dessutom blev jag lagom deprimerad imorse när jag upptäckte att mina idoler har efterhärmats av ytterligare några gunther-flickor som verkar vilja härma vilken låt som än lärt sig texten till. Jävla äss.



Små blonda flickor som sjunger Pink Floyd. W-O-R-S-T thing ever.

ORKAR DU INTE GÅ TILL JOBBET?

Låtsas vara gravid, även om du inte har en livmoder.

PÅ FLYKT

Och varje dag drömde jag om din mandom över min mage och din färgglada kind. Samtidigt som dagarna fylldes av semester och sinnesro så var du där, förbannad att banka in dig själv i mitt huvud som en rostig spik mot sönderbränt trägolv. Och jag ville fläta samman våra händer och förklara att den du hade sett mig som inte var den jag verkligen är, inuti. I tankarna tryckte jag min vänstra sönderfrysta öronsnibb mot ditt varma bröst och lyssnade på dina hårda hjärtslag. Och bland missförstånd och brödrostar älskade du mig hårt och djupt och länge.

Jag försökte verkligen se dig men fann dig istället konturlös. Och dagarna på stranden med flera hundra länder ifrån dig var otydliga och sönderrepade. Allting påminde om dig - frukosttidningen, varje kallsup, dom svettiga tårna i flipflopen och det kalla kaffet på nattduksbordet.



Och dom dagar jag fick nog av dig sprang jag ut med oknytna skor och rökte under samma måne som din. I bakhuvudet saknade jag inte bara dig utan ditt land och alla kapitulerade löv i höstkylan. Fast i bakhuvudet fick jag egentligen inte sakna dig för bilden av någon annan spökade hårdare. Bilden av ditt leende seglade förbi mig i ultrarapid samtidigt som bilden av någon annan slukade din. Å, vad jag ville älska dig bland solstolarna och trycka in min tumme i din navel. Och jag skrev hundrasjuttio brev till dig som jag inte förmår mig skicka.

Och du läser, men förstår ändå ingenting jag försöker säga.